Det tycks inte gå att replikera mer i vår tråd, så jag skriver här.
Ja, just nu tillåter inte ekonomin några litterära nyinvesteringar, men jag har definitivt dina böcker på kommande inköplista.
Hmm, ja kanske borde jag vetat vad dina böcker heter innan jag tilltalar dig! Men då borde du också vetat vad jag skrivit, gjort, varit, genomlidit etc, innan du sågar mig som psykiatriskt inkompetent 
Jag hamnade närmast i ett derealisationstillstånd när jag läste dina repliker på mig; jag kunde inte förstå hur någon som uppenbart inte är dum i huvet kunde svara på det viset! Din ursäkt är absolut godtagen.
För att förtydliga mitt första inlägg så var det alltså inkompetenta psykiatrer som jag ironiserade över, inte deras patienter. Och mindre nogräknade psykiatrer finns det tyvärr alltför många av, eftersom psykiatri trots allt inte är någon särskilt vetenskaplig disciplin. Det har vi facit på från Breivik-rättegången med åtföljande svans av mediala psykexperter med vitt skilda (med alltid lika tvärsäkra) bedömningar.
Det var för övrigt mitt intresse för Breivik-fallet som förde mig till din blogg, och denna artikel som du skrev 2011-12-09 får väl anses som till viss del i behov av revidering med tanke på vad som senare framkom under rättegången. Att Breivik skulle ha isolerat sig i någon psykiatrisk bemärkelse har väl med önskvärd tydlighet visat sig inte stämma, eftersom hans undandragenhetsperiod kan förklaras helt rationellt med hänvisning till vad han faktiskt planerade att genomföra.
När det gäller psykiatri och psykiatrer har jag sedan barnsben utvecklat en hälsosam skepsis till dessa. Vilket inte betyder att jag inte tror att psykiatri i mångt och mycket är ett nödvändigt ont, även utfrån mina personliga erfarenheter som patient. Det finns goda krafter och representanter inom psykiatri, men uppenbarligen finns det också all anledning att alltjämt *inte* utgå ifrån att psykiatri (även i sina alla nymodigaste inkarnationer) med nödvändighet måste ha tolkningsföreträde när det handlar om mänskligt mentalt lidande.
